Elsie Malmström: Om Fjälla

Två texter författade till hembygdsföreningens

utflykt till Norra Fjälla 20 maj 2014  något avkortade

 

Fjällaborna har varit

motsträviga …..

 

Fjällaborna har genom tiderna varit struliga och motsträviga. Det var många turer innan de kunde acceptera laga skiftet på 1840-talet. De kunde inte hålla sams. Det var säkerligen slagsmål om de små åkerremsor de blev tilldelade.

 

Bostadshusen var nära varandra och kvinnorna hade sina trätostunder. Det ansågs bättre med ensamma ”kärringar” – därav uttrycket ”ett vedträ kan inte brinna och en kärring kan inte träta”.

 

På 1920- och 30-talen satte ungdomarna från Fjälla skräck i bygden genom att utmärka sig som slagskämpar. De var stora och starka och kunde med lätthet klå de flesta på festerna i Brokind och Bestorp.

På 1940-talet dominerade missionsföre-ningen och IOGT folket i Fjälla. Då skulle man vara from och nykter. De som inte nådde målet fick utveckla sin skenhelighet. Sara Brodin var ledande i missionsföre-ningen. Hon ordnade symöten där hon med stor skicklighet avfärdade skvaller. Det var ingen i byn som uteblev från missionsmötena. I Rosenberg hade IOGT sina sammankomster.

 

Gårdarna låg tätt. Det var många barn i alla åldrar. Alla lekte med alla, från tre års ålder upp till 14. En riktig Bullerby. Skolbarnen cyklade eller, vid dåligt väder, traskade till Dänskebo skola. Spången över Sträp byggdes 1875 när skolan startade. Det var för att barnen skulle få närmare till skolan.

 

Vid spången var det varje vår översväm-ning. Det hände att Konrad i Lurås fick hjälpa till att bära barnen ett i taget över spången. Läraren, Paul Aineström, fick också bära barn. Även om det blev förse-nat började han inte lektionerna förrän barnen från Fjälla kommit. Paul Aineström var lärare i Dänskebo åren 1945 till 1952, då skolan lades ner. Aineström startade simskola i Hultabadet 1946. Alla barn i Dänskebo skola lärde sig simma.

 

Fjällaborna kämpade länge med gammal-modiga redskap. När de stora gårdarna, som Brokind, körde med traktor och skördetröska var bönderna i Fjälla stolta över sina självbindare och det gemensam-ma tröskverket. Hästarna var familje-medlemmar. De hade tillsammans med sina husbönder strävat på åkrarna i ler-jorden – tyngst var plogen – och i skogen med stora timmerlass. Så småningom pensionerades de och hade bara lätta uppgifter när traktorn tagit över. Någon gång i slutet av 1940-talet, eller möjligen 1950, köptes den första traktorn i Fjälla.

 

Inpå 1950-talet blev det bättre tider. Några skaffade bil och fjällaborna kunde vidga sina vyer. Stadsborna hade också fått det bättre och ville ut på landet. Vissa gårdar sålde sommarstugetomter. Det sågs inte med blida ögon av alla. Den som tjänade pengar på det var inte längre värd att hälsa på. Fastän det blivit bättre ekonomiskt blev det socialt kärvare tider både för mobbarna och den som var utsatt.

 

Här fanns Fjälla speceriaffär.

 

 

Till sist styckades en hel gård av till två tomtområden. Nu finns det ca 300 som-marstugor utmed Fjällavägen, de flesta vid sjön Järnlunden. Fjälla har, efter att ha varit en by med småbönder som arbetade hårt i den kärva leran, blivit ett rekrea-tionsparadis för stadsbor som fördriver tiden i sina stugor eller ute på öar i Järnlunden.

 

-          Bor du i Fjälla? Det har jag hört talas om – men det är ju ett sommarstuge-område!

 

Logen med en liten lagård i var ände.

 

Utmed vägen …

Tankar och minnen från tusentals resor på Fjällavägen. Som riktigt liten fick jag åka med mamma på cykel. Jag satt i en liten svart barnsits som fäst på ramen på cykeln. Då bar det mestadels söderut för att prova kläder hos sömmerskan Hildur Sternvall i missionshuset i Hulta.

 

Så var det skolvägen till Dänskebo. Vi cyklade, åkte spark, skidor eller gick till skolan. Vi kände varenda sten och var inte rädda för snoksamlingarna vid Sträp. På somrarna cyklade vi till simskolan i Hulta-badet. Vägen har under årens lopp rätats och byggts om. Det var grusväg inpå

1980-talet, då den fick beläggning.

 

I Älgbosätter bodde min skolkamrat, Anna-Karin Rydell. Jag tyckte att hon hade långt tilll simskolan. Fridhem är avstyckat från Stensvassa. Familjen Larsson hade många barn och några fick bygga hus på ägorna. I Hannås bodde skomakarn. Jag tror han hade tre eller fyra barn. Det måste ha varit trångt i den lilla stugen med skomakeriet.

 

Vägen till Stensvassa åkte jag ibland med mjölkbilen från sta’n, sen kommer man upp den andra vägen vid Gateback. Hugnebo var en kronogård. En skröna säger att soldaterna fick hugnad där när det var krig mot Danmark. Danskarna höll till i Dänskebo. Jag kommer ihåg två bröder i Hugnebo, kanske att de hette Ivan och Albert. En av dem var gift med Alida.

 

Men mest kommer jag ihåg deras piga, Märtha Wiegert. Hon var så otroligt plikt-

trogen. När en kalv, som hon skött om, dog

bad hon få slippa lön den månaden.

Märtha hade fått äran att bära en krans från missionsföreningen på en begravning. Olyckligtvis föll hon i kyrkan och bröt armen, men hon genomförde sitt uppdrag utan en min. Som kuriosa kan nämnas att hon var kusin med Moa Martinson och inte olik henne.

 

När det skulle byggas ett nytt boningshus i Hugnebo flyttades det gamla till Fjälla och blev missionshus.

 

Så kommer man upp till Norra Fjälla. Backen heter Torsbacken efter Melker Thor som 1923 köpte Landstorp, ett litet torp i hagen västerut. Han gav 525 kronor för Landstorp. Någon har satt upp en skylt, ”Fjällavägen” i backen. Så tokigt – mitt i Torsbacken! Ovanför backen börjar själva byn. På höger sida fanns förr ett åkeri. Därifrån gick bl a mjölkbilen. Åkeriet starades av Oskar Gustavsson, gissningsvis på 1940-talet. Gustavsson hade tidigare en gård i Södra Fjälla.

 

Direkt i nästa nerförsbacke på östra sidan låg affären, Fjälla speceriaffär. Det var ett torp som min mormor och morfar, Gustav och Sofia Svantesson, köpte ca 1938. Det kan ha ett annat namn, men mormor kallade det Johannelund. Hennes mamma hetta Johanna.

 

Alldeles efter Johannelund finns den omtalade lagården som har en loge i mitten ett kostall på varje sida. Två familjer delade lagården. Den kallas ”tveböle”. Det finns ett fotografi på Erik Karlsson med Fjällas sista oxar, därifrån. (Se”Vårdnäs-boken”!) Jag kommer ihåg hans pappa, som hette Karl-Johan och hade skägg. Jag var livrädd för honom.

 

Nästa hus är numera sommarbostad. Gården styckades sönder till två sommar-stugeområden. Därnäst kommer Lagers. Min farfar Anders Oskar Lager köpte det av en familj som kallades ”Isackera” 1932. Min far, Tage Lager, bodde där i 65 år.

Sjön ligger lättillgänglig, så det passade bra att skölja byken där. ”Tanterna” samlades och kokte tvätten i en stor gryta, så låg de på knä på bryggan och klappade tvätt – långt in på 1940-talet. Jag var inte så gammal när jag var med en gång, men blev hemkörd när tant Hilma föll i vattnet. Det var inte passande att gapskratta.

 

Det fanns en uppläggningsplats för timmer vid sjön. Man flottade timret från öarna. På vintrarna tog man upp is, som lades i en isdös med sågspån. Dösen skulle gärna ligga i söder för att hålla spånet torrt, då klarade sig isen långt fram på sommaren.

 

Min bror Birger Lager bor i det jag kallar farfars hus, som han renoverat. Han har tagit vara på en del gamla saker till sitt museum.

 

Fjälla är uppdelat i Norra och Södra Fjälla. Gränsen är bäcken som går under vägen. Jag vill inte kalla det bäck även om det blivit det, för mig är det Fjällaåna. Den kommer från Sträp och rinner ut i Järnlunden. Nu har ån växt igen och tyvärr blivit en bäck.

 

                    Elsie Malmström