Elsie Malmström:
Om Fjälla Två texter
författade till hembygdsföreningens utflykt till Norra
Fjälla 20 maj 2014 –
något avkortade |
||
Fjällaborna har varit motsträviga
….. Fjällaborna har genom tiderna varit struliga
och motsträviga. Det var många turer innan de kunde acceptera laga skiftet på
1840-talet. De kunde inte hålla sams. Det var säkerligen slagsmål om de små
åkerremsor de blev tilldelade. Bostadshusen var nära
varandra och kvinnorna hade sina trätostunder. Det ansågs bättre med ensamma
”kärringar” – därav uttrycket ”ett vedträ kan inte
brinna och en kärring kan inte träta”. På 1920- och 30-talen
satte ungdomarna från Fjälla skräck i bygden genom att utmärka sig som
slagskämpar. De var stora och starka och kunde med lätthet klå de flesta på
festerna i Brokind och Bestorp. På 1940-talet
dominerade missionsföre-ningen och IOGT folket i
Fjälla. Då skulle man vara from och nykter. De som inte nådde målet fick
utveckla sin skenhelighet. Sara Brodin var ledande i missionsföre-ningen. Hon ordnade symöten där hon med stor skicklighet
avfärdade skvaller. Det var ingen i byn som uteblev från missionsmötena. I
Rosenberg hade IOGT sina sammankomster. Gårdarna låg tätt. Det
var många barn i alla åldrar. Alla lekte med alla, från tre års ålder upp
till 14. En riktig Bullerby. Skolbarnen cyklade
eller, vid dåligt väder, traskade till Dänskebo
skola. Spången över Sträp byggdes 1875 när skolan
startade. Det var för att barnen skulle få närmare till skolan. Vid spången var det varje
vår översväm-ning. Det hände att Konrad i Lurås fick hjälpa till att bära barnen ett i taget över
spången. Läraren, Paul Aineström, fick också bära
barn. Även om det blev förse-nat började han inte
lektionerna förrän barnen från Fjälla kommit. Paul Aineström
var lärare i Dänskebo åren 1945 till 1952, då
skolan lades ner. Aineström startade simskola i Hultabadet 1946. Alla barn i Dänskebo
skola lärde sig simma. Fjällaborna kämpade länge med gammal-modiga
redskap. När de stora gårdarna, som Brokind, körde
med traktor och skördetröska var bönderna i Fjälla stolta över sina
självbindare och det gemensam-ma tröskverket.
Hästarna var familje-medlemmar. De hade tillsammans med sina husbönder
strävat på åkrarna i ler-jorden – tyngst var plogen – och i skogen med stora
timmerlass. Så småningom pensionerades de och hade bara lätta uppgifter när
traktorn tagit över. Någon gång i slutet av 1940-talet, eller möjligen 1950,
köptes den första traktorn i Fjälla. Inpå 1950-talet blev
det bättre tider. Några skaffade bil och fjällaborna
kunde vidga sina vyer. Stadsborna hade också fått det bättre och ville ut på
landet. Vissa gårdar sålde sommarstugetomter. Det sågs inte med blida ögon av
alla. Den som tjänade pengar på det var inte längre värd att hälsa på. Fastän
det blivit bättre ekonomiskt blev det socialt kärvare tider både för mobbarna
och den som var utsatt. |
Här
fanns Fjälla speceriaffär. Till sist styckades en
hel gård av till två tomtområden. Nu finns det ca 300 som-marstugor utmed Fjällavägen, de flesta vid sjön Järnlunden. Fjälla har,
efter att ha varit en by med småbönder som arbetade hårt i den kärva leran,
blivit ett rekrea-tionsparadis för stadsbor som
fördriver tiden i sina stugor eller ute på öar i Järnlunden. -
Bor du i Fjälla? Det har jag hört
talas om – men det är ju ett sommarstuge-område! Logen
med en liten lagård i var ände. Utmed
vägen … Tankar och minnen
från tusentals resor på Fjällavägen. Som riktigt liten fick jag åka med
mamma på cykel. Jag satt i en liten svart barnsits som fäst på ramen på
cykeln. Då bar det mestadels söderut för att prova kläder hos sömmerskan
Hildur Sternvall i missionshuset i Hulta. Så var det skolvägen
till Dänskebo. Vi cyklade, åkte spark, skidor eller
gick till skolan. Vi kände varenda sten och var inte rädda för
snoksamlingarna vid Sträp. På somrarna cyklade vi
till simskolan i Hulta-badet. Vägen har under årens
lopp rätats och byggts om. Det var grusväg inpå 1980-talet, då den
fick beläggning. I Älgbosätter
bodde min skolkamrat, Anna-Karin Rydell. Jag tyckte att hon hade långt tilll simskolan. Fridhem är avstyckat från Stensvassa.
Familjen Larsson hade många barn och några fick bygga hus på ägorna. I Hannås bodde skomakarn.
Jag tror han hade tre eller fyra barn. Det måste ha varit trångt i den lilla stugen med skomakeriet. Vägen till Stensvassa
åkte jag ibland med mjölkbilen från sta’n, sen
kommer man upp den andra vägen vid Gateback. Hugnebo
var en kronogård. En skröna säger att soldaterna fick hugnad där när det var
krig mot Danmark. Danskarna höll till i Dänskebo.
Jag kommer ihåg två bröder i Hugnebo, kanske att de
hette Ivan och Albert. En av dem var gift med Alida. Men mest kommer jag
ihåg deras piga, Märtha Wiegert. Hon var så
otroligt plikt- trogen. När en kalv,
som hon skött om, dog bad
hon få slippa lön den månaden. |
Märtha hade fått äran
att bära en krans från missionsföreningen på en begravning. Olyckligtvis föll
hon i kyrkan och bröt armen, men hon genomförde sitt uppdrag utan en min. Som
kuriosa kan nämnas att hon var kusin med Moa Martinson och inte olik henne. När det skulle byggas
ett nytt boningshus i Hugnebo flyttades det gamla
till Fjälla och blev missionshus. Så kommer man upp till
Norra Fjälla. Backen heter Torsbacken efter Melker
Thor som 1923 köpte Landstorp, ett litet torp i hagen västerut. Han gav 525
kronor för Landstorp. Någon har satt upp en skylt, ”Fjällavägen”
i backen. Så tokigt – mitt i Torsbacken! Ovanför
backen börjar själva byn. På höger sida fanns förr ett åkeri. Därifrån gick bl a mjölkbilen. Åkeriet starades
av Oskar Gustavsson, gissningsvis på 1940-talet. Gustavsson hade tidigare en
gård i Södra Fjälla. Direkt i nästa
nerförsbacke på östra sidan låg affären, Fjälla speceriaffär. Det var ett
torp som min mormor och morfar, Gustav och Sofia Svantesson, köpte ca 1938.
Det kan ha ett annat namn, men mormor kallade det Johannelund.
Hennes mamma hetta Johanna. Alldeles efter Johannelund finns den omtalade lagården som har en loge i
mitten ett kostall på varje sida. Två familjer delade lagården. Den kallas ”tveböle”. Det finns ett fotografi på Erik Karlsson med
Fjällas sista oxar, därifrån. (Se”Vårdnäs-boken”!) Jag kommer ihåg hans pappa, som
hette Karl-Johan och hade skägg. Jag var livrädd för honom. Nästa hus är numera
sommarbostad. Gården styckades sönder till två sommar-stugeområden.
Därnäst kommer Lagers. Min farfar Anders Oskar Lager köpte det av en familj
som kallades ”Isackera” 1932. Min far, Tage Lager,
bodde där i 65 år. Sjön ligger
lättillgänglig, så det passade bra att skölja byken där. ”Tanterna” samlades
och kokte tvätten i en stor gryta, så låg de på knä på bryggan och klappade
tvätt – långt in på 1940-talet. Jag var inte så gammal när jag var med en
gång, men blev hemkörd när tant Hilma föll i vattnet. Det var inte passande
att gapskratta. Det fanns en
uppläggningsplats för timmer vid sjön. Man flottade timret från öarna. På
vintrarna tog man upp is, som lades i en isdös med sågspån. Dösen skulle
gärna ligga i söder för att hålla spånet torrt, då klarade sig isen långt
fram på sommaren. Min bror Birger Lager
bor i det jag kallar farfars hus, som han renoverat. Han har tagit vara på en
del gamla saker till sitt museum. Fjälla är uppdelat i
Norra och Södra Fjälla. Gränsen är bäcken som går under vägen. Jag vill inte
kalla det bäck även om det blivit det, för mig är det Fjällaåna.
Den kommer från Sträp och rinner ut i Järnlunden.
Nu har ån växt igen och tyvärr blivit en bäck. Elsie Malmström |