Ernst Larsson i Kögenäs berättar – I. Om folket i stugorna kring kyrkbyn
Intervju med Ernst Larsson i Vårdnäs ålderdomshem den 4 mars 1978. Intervjuare, med bandspelare, var Paul Aineström och Göte Eriksson, sekreterare och ordförande i den då nybildade hembygdsföreningen. Deras utskrift av intervjun är lätt bearbetad av Veine Edman. Ernst Larsson var född 1886 och avled 1979, 93 år gammal. Som yngling hörde han hemma i Vårdnäs kyrkby eftersom fadern arrenderade Prästgården åren kring förra sekelskiftet. Efter att fadern köpt en gård i Kögenäs 1902 blev han ”Larsson i Kögenäs” för resten av livet en välkänd förtroendeman inom socknen och kyrkan. Går det att komma ihåg några av människorna som bodde på ålderdomshemmet då? Jag kommer ihög varenda en, nästan. Dä va en söm di kallde Hemma-Jocke. Han hette Johan Simonsson, men ja vet inte varifrån ha va. Vid den tin va han dagsverksdräng i Melskog. Och han feck göre dagsverken i Västerby. Han feck gå om mörna frå Melskog te Västerby. Massäcken den åt han när han kom te Törget. Sen kaste han bytta han hadde massäcken i. Sen feck di annre gubba gen om di hadde, strömmingsben å va de va. Sen kom han te Hemmet häröppe, å då geck han i Skillberga. Han körde mjölka, dä gjorde han frå Skillberga te Brokinn, för Skillberga va en Brokinnsgål. De körde allti vatten frå sjön, ifrå Prästgårn härnere, å dä feck Simonsson göre. Sen minns ja Stöll-Kajse. Ho va inte klok förstörs. Men de ville gifte sä, Simonsson å ho, men då sa prästen att de måste gå te kungen då. Å de gav se iväg för å gå te kungen, å i Gista tog de hann om döm. Sammelssön i Skillberga feck ta hästen å hämte döm i Gista. De va inte kloke nåndere förstörs. Han va 50-60 år. Stöll-Kajse bodde i Törget, i Törgstuva. Sen va ho inackordereder hos åtskillie. Ho gjorde allri nånting, utan geck ikring i bygda. När ho geck hem från körka iblann, så skrek ho. Ho kallde mej allt möjlit. Stöll-Kajse hade en pöjke förut. Han kalldes Måsse Geting. Sen blev ho mä barn en gång te. Dä va 1899 eller om dä va 1900, dä minns jante. Ho geck å drev här. En söndasmöra, far skulle fore, för forarn hade fritt. Ho va öppe i logen, å ho prate, å ho skrek å prate. Så han geck å sa åta, att ho feck inte va där utan gå öpp te ålderdomshemmet. Anners kunne ho ha blitt liggene där å fått barnungen. Ludvig Granberg to Måsse Geting mä sä, när han flötte ner te Vireda. Han to Vireda prästgård, å då to han honöm mä sä. Hur gick det med Stöll-Kajsa till slut? Ja te sist feck de tana te Vastene, å ho do där. Fanns det normala gamla också på hemmet? Ja visst fanns dä dä. Dä va en söm hette Anders. Han skalv så förskräcklit dant, så han kunne inte äte. Han feck slänge in maten i mun. Sen gjorde han sä en benstamp å sto å stampe ben i veskullet. Ja hjälpten å få in en stor sten. Hedlund i Brink, han smen, hjälpten å göre en kavel så här, å så en stake rätt upp å en stake rätt ut, å i änn på den e klubbe, en rikti björkklump. Den va beskodd mä järn. Å så lyfte han upp klubba. Så hade han e låde, så dä inte skulle ryke ikring. Å dä hörde en dä där dunket förstörs, både möra å kväll. Å sen geck han å sålde te granna å feck nåra öre. (Anm. Benmjöl, rikt på kväve och fosfor, användes som gödning.) Vem var den siste Hedlund som bodde i Brink? Dä va Vilhelm Hedlund. Men han gjorde ingenting i smedja. Var låg smedjan som hörde till Brink? Den låg inne på Lindhölms tomt, precis nere ve sjön, ve sjökanten därnere. Dä va en nerfartsväg där, för dä va en vinterväg som de körde bört te ”röe diket”, söm di sa. Vad gjorde han för saker, den siste Hedlund? Ja dä minns ja inte. Tidigere repererade han kanske saker åt bönnera. Di skulle göre vattenledning te Prästgårn nån gång. Dä va den förste vattenledninga som va där. Då skulle de ha en pump, som satt neri, ifrå källa. Då gjorde kyrkoherden en ritning på den där (pumpen), å då gjorde Hedlund den, dä kommer ja ihög. Dä va 1924 eller 1925. Går det att komma ihåg något om folk som bodde i småstugorna runt Prästgårn här? I Sjövalla bodde en söm hette Karlsson, sen va de e, ho hette Ebba. Ho va sömmerske. Ho gifte sä mä en rallere söm hette Berglund. Han sprängde berget där ve Sjövalla. Karlsson flytte till Grönlund.	Ernst Larsson fick ta emot diplom för sina insatser för hembygden i samband med att intervjun gjordes 4 mars 1978. T v Göte Eriksson, ordförande i hembygdsföreningen. I Sjövalla bodde två stycken rallere, den där Berglund å en söm hette Olssön. Berglund bodde kvar i Sjövalla. Men har arbetede också på annre järnvägsbygge, men han köm igen. Han va en rejäl kar. Han blev sen stensättere här. Han satte månge husgrunder, på månge ställen. Han va hemme hos mej och satte e när logen byggdes. Han kunne sätte sten, han. Sten kiledes ut. Den togs uppe i min hage. Ask va en annan stensättere, han va frå Grinnstua på Sjögsätter. Dä va fadern te Sara i Sjögsätter. Han va rallere han. Han hette egentligen Kronqvist (Granqvist?), men han tog sä namnet Ask. Det var han som var den siste som bodde i Bråttomstugan där i Arnebo? Ja, dä va dä. Han va stensättere redan då, han va mä om å bygge Centralbana. Han följde inte med te annre byggplatser, han stannde här. Dä va en bas som hette Lindblom. Han hade ett stort lag på 75-80 man. Han va skickli te göre upp ackord å så där. Han vart banmästere sen öppe i Knäck, neråt Kisa te. Sen gjorde han ett kap. De va ute å åkte mä en dressin å vart påkörde å tåget. Ingen blev skaded men dressin vart skaded. Han va gefter mä e flicke frå Bestorp, e syster te fru Hedlund söm bodde där. När dä bröllopet va – dä va bröllop i kyrka – då sköt di så dant. Hele vägen frå kyrka å te Bestorp så small dä skött ve skött. Vid den tiden bodde folk uppe i Torget och de andra ställena på prästgårdsskogen förstås? Ja, dä gjorde dä. I Törget bodde en familj söm hette Skullman. En bror te skollärarn Sven Skullman. Han hadde vatt skräddere men va nog mäst diversearbetere. Han hette Kalle Skullman. Dä var Per söm va skräddere egentligen, Per Skullman, en bror te Sven å Kalle, men ja minns inte var han bodde, men ja kommer ihågen. Han va mager å långer. Kalle Skullman hade svart helskägg. Törgstuga var ett slags fattistuga på den tin. Där bodde såna där söm inte kunne klare sej. De hadde också Gullmåle, men di hadde ju flere avsekomne. Hur länge kom Torgstugan att användas som fattigstuga? Ja, dä kommer ja´nte ihög nåt årtal, men Skullmans skulle vare de siste, nä dä va en söm hette – ja, va hette han? (han hette Swartz som framgår av samtalet senare). Dä va en yngre familj. Di flytte i alla fall te ett törp långt upp i skogen, te Drögen nånstans där. Då köpte vi e ko åt’en i styrelsen (fattigvårdsstyrelsen). Den sålde han å köpte ett dragspel för. Han va bror te Swartz i Bestörp. Han va mä e dötter te en rallere söm hette Mattsson. Vi va öppe hos’en en sönda. Dä va Linge i Brokinn å ja å Johanssön i Svartmåle. Ja, dä geck å gå dit, men ta se dit mä skjuss dä kan ja inte begripe att dä geck, dä va så stenit å dant. När en kom dit va dä fint där, en liten sjö, men ja kommer inte ihög va dä hette. Dä va månge ställen söm hade dålige väge. Dä va månge söm ville bygge, de feck e tömt å lite timmer å sen gjorde di arbetet själve, å dä vart ett ställe. I Sannbäcken bodde en törpere. Han gjorde dagsverken på Prästgårn, han gjorde ett par i vecka. Å så feck han göre överdagsverken förstörs. Dä fanns en hel del jol te Sannbäcken, en fem sex tunnland, å ett bra bete. Nu ä dä igenväxt överallt.	Dä va den där ? Johanssön söm va postbärere sen, han bodde där. Han bar posten te kyrkbyn å Arnebo. Han hadde en liten häst så han åkte mycke, på vintern då åkte han. Han hadde en cykel annars. Efter honöm kom en dit söm hette Larsson. Di hadde väldit månge barn. Då feck han för sä att di skulle ha höns där, så han begärde å få lagårn omgjorder te hönshus, å vi va öppe å så på’t. Då va boställsnämndens ordförande Joachimssön med, å han tyckte att dä skulle vi göre. Å då så ja, att vi kunne like gärne kaste penga i sjön, för han blir inte kvar här. Han vart arger Joachimssön, men han sa inget. Men di köste på 600 kroner, å så va han här ett år, å så flytte han. Sen sålde de lagårn för 500 kr, så dä va förtjänst! Dä hadde vatt billigere, söm ja sa, å kaste penga i sjön, för ja försto ju dä, att han blir inte denna. Han hadde visst en 16-17 barn. Men dä ska va duktige barn förskräcklit. Han köpte en gål i Törnevalla uttå Nisse Kull, Elis Kulls far i Stubbetörp. Dä va en nerrutten laggård, men di byggde öpp laggårn åt’en. Vad bodde det för folk i småstugorna bortåt Kvilla bro? Där bodde brovakten Örnell. I den annre bodde en törpere te Västerby, söm hette Karlsson. Dä fanns en kvarn i Kvilla, men dä va före kanalbygget. ”I Vårdnäs, i Vårdnäs, i Kvilla / där fanns det en kvarn / å den malde bå sakta å illa.” Lagerbocken till hjulen va å sten, å den ligger kvar påstår di, men ja har inte vatt å titte, men dä sa Örnell. Där bört i Kläppa va dä tre stuger där, å dä ä bare e nu. Å där bodde en törpere söm hette Sköld, på den tin vi va där. Han hette Johan Sköld. Sen va dä en i Västerby söm hette Karl Sköld. Å dä va resolute kare förstörs, för döm feck di besked å. Förvaltarn i Västerby sa; ”Si sköldera dä ä sköldera dä”. Di kunne lite på döm. Vem bodde i Röllbacken på Kuseboholm? För där bodde det folk? Ja dä gjorde dä. Kalle i Röllbacken sa di. Ja kömmer inte ihåg mer, han va en gammel gubbe. Han hadde en sön, söm di kallde Kalle i ?, för han va så svarter. Han bodde bort i Iggeby (Eggeby). På den tin börjde di klocka fem på mörna i Västerby. En da när rättarn kom ner så sa han: ”I da har Kalle i Röllbacken försövet sä”. ”Nähä”, sa Kalle. Då lå han i ett hölass. Det bodde förstås folk uppe i de där stugorna Berget, Besebo, Långdalen, Kvarndalen, Solberget och Granlund? I Solberget bodde Lindqvist, ja han dog där. När di skulle ha pension sa ja te döm att di skulle skrive på dä där. Men då sa Lindqvist: ”Prästen ska lä vete hur gammel ja ä”. Men då sa ja att det hjälpte inte. Då kom gumma. Dä hjälper inte, sa ja, än han måste skrive på själv. Te sist då kom han en kväll när klocka va nie, på vintern, å han hadde e lykte i näven å en ryggsäck på ryggen mä dä där pappret i, å då hadde han skrivet på. Hustrun bodde kvar i Solberget, å dottern Märta. Dottern skulle ha pension. En da kom ho mä ett papper. Ho hade fått ett intyg på ett vanlit papper, å dä gick ju inte, å där sto dä, att ho va mindre vetande, sto dä. Modern dog i Solberga, å dottern Märta flyttede te en bror i Skänninge. Sen kom ingen mer dit utan de va de siste som bodde där året runt. Ho hadde en bror som hette Bengt, å en bror som va chafför i Åtvidaberg. Bengt han gifte sej mä e flicke söm tjänte i Kusebo. Di byggde i Skänninge, å där feck Märta bo. Den siste söm bodde i Kvarndalen hette David Karlsson. Han va bror te en söm hette Otto Karlsson hemme i byn. Han är fotograferen i Vårdnäsboken. Han har en räv där. Han flytte te Skeda sen, te hennes föräldrahem, Änbacka, å där dog han. I Mantörp bodde en Sammel, han va skomakere. Han va så hes så han kunne inte tale, å så hadde han en sön, å han va också skomakere, men han feck TBC å dog. Då fanns dä bare ett ställe i Mantörp. Di hadde når ko, men jorden brukedes te gårn (Hellströms i Arnebo). Sammel flytte te Lövås. Han vart ensammen. Gumma ho va dö förut. Sen va dä e änke där i Lövås som han flötte te. Tidigare bodde det en snickare i Lövås som hette Livergren? Ja, dä va förfädera te Livergren i Brokind, handlarn. Sen va dä Sjöholm, törp på Sjögsätter. Vad bodde det för folk där? Ja minns inte så mycke va de hette, men e dötter ho gifte sä mä Jöns i Högsätters sön. Ho hette Hulda.