Anna Matildas
fördröjda Amerikaresa –
kommunal skandal i 1870-talets Vårdnäs Texten
nedan är sammanställd ur flera manus av Paul Aineström.
Historien om Anna Matildas och hennes familjs emigration återfinns också i
Paul Aineströms bok ”Vårdnäs
socken”. Där återges långa utdrag ur familjefaderns brev. |
||
Protokollet
från kommunalstämman den 15 maj 1870 väcker nyfikenhet: ”Som förre Brukaren
Lars Magnus Sunesson rest öfver till Amerika och lemnat
Hustru och 7 barn i utblottade omständigheter, beviljades åt dessa 6 Rdr till sättning af en Tunna
Potatis, samt en half kanna Mjölk dagligen under
sommaren intill den 24 nästkommande Oktober.” Hur
kunde en familjeförsörjare handla så ansvarslöst och lämna sin familj utan
möjlighet att klara sitt livsuppehälle? Hur skulle det gå för familjen? Tre år tidigare hade
Lars Magnus Sunesson (född 1830 i Horn) med familj flyttat till
Komminister-gården i kyrkbyn och blivit hälftenbrukare (tillsammans med
komministern). Familjen bestod då av åtta personer. Det äldsta barnet, Anna
Matilda, var endast elva år. Lantbruket, som fadern drev, gav en
otillfredsställande bärgning åt en så stor familj. De svåra åren 1867-68, med
missväxt i Vårdnäs liksom i stora delar av Sverige,
gjorde förhållandena ännu värre. Vid den tiden hade
emigrationen till Nord-Amerika kommit igång. Fler
och fler sockenbor lämnade fattigdomen och nöden i hembygden för att söka en
bättre framtid i det fjärran landet. År 1869 nådde utvandringen från Vårdnäs sin kulmen. Då emigrerade 57 personer härifrån
till Amerika. Säkerligen samverkade alla dessa omständigheter när familjen
Sunesson bestämde sig för att emigrera. Det framgår av
tillgängliga handlingar att fadern skulle resa i förväg och förbereda det nya
hemmet ”over there” och arbeta ihop respengar för
de övriga. Familjen stannade kvar i kyrkbyn över sommaren men tvangs senare
att flytta därifrån och inhystes hos en 71-årig änkling, Samuel Carlsson, i Hökhult på Arnebo bys marker.
Året därpå dog denne, men familjen tilläts bo kvar i stugan tills vidare. Ännu ett år gick, med
nöd och umbäranden som ständiga gäster i hemmet. 5-6 gånger under året
hämtade modern, Karolina Gabrielsdotter, en liten
tilldelning råg från fattigmagasinet (som vid den tiden var inrymt i
kyrktornet). Anna-Matilda, då 15 år, hade tidvis tjänst hos någon bonde, men
mestadels vistades hon hemma, för modern var |
Brevet
till Anna Matildas mor från familjefadern Lars Magnus Sunesson. Här
vid Arnebo, på en kulle till vänster intill
”Kalmarvägen”, låg torpet Hökhult (eller Höckhult). Där hystes Karolina och barnen in i väntan på
att kunna återförenas med maken och fadern i Illinois. |
|
klen
och behövde hjälp med småsyskonen. Alla väntade på biljetten från fadern, som skulle
öppna vägen till en bättre framtid för dem. Tidigt på våren 1872
kom så äntligen den efterlängtade biljetten. Den kostade omkring 600
riksdaler, så det måste ha gått fadern väl i händerna där borta. Modern
skyndade fram till kyrkbyn för att ordna nödvändiga formaliteter i samband
med flyttningen. Av någon anledning visade hon upp biljetten för pastor
(Linderstam), och då upptäckte denne att barnens ålder på biljetten inte
stämde med den verkliga. Pastor satte sig i förbindelse med rederiets agent i
Göteborg, och efter en tid kom beskedet, biljetten var ogiltig, om inte en
viss summa pengar erlades för en tilläggsbiljett. Detta var ett oerhört
slag för familjen, som nu blev ur stånd att resa och helt beroende av
socknens välvilja. Modern skrev till fadern, men postgången var långsam, så
det dröjde innan svar anlände. Under tiden
sammanträdde kommunalstämman om hur man borde göra med den Sunessonska familjen. Man kunde ju förskottera bristen i
biljettkostnaden, tills Sunesson blev i stånd att betala den. 300 riksdaler
skulle gå åt till biljetten jämte behövlig utrustning och resa till Göteborg.
”Då fattigvården i och
för uppfostran af Lina Gabrielsdotters
barnaskara skulle få utgifva mångdubbelt denna
summa, om hon här qvarstannade,
och hennes man utgifvit omkring 600 Rdr Rmt, så beslöts, att
eftersom ingen förhoppning vore, att han kunde fylla bristen, dels en utgift
om på 300 Rdr vore billigare än framtida
fattighjälp, dels slutligen mannen ville hafva sin
familj till sig och dessa önskade resa, försträcka den bristande summan som
lån ur Kommunal- och fattigkassan.” Emellertid reserverade
sig nämndens ordförande – Axel E Petersson i Hamra, betydande sockenpamp och
sedermera riksdagsman – mot detta beslut, eftersom det enligt hans mening
stred mot gällande fattigvårdsförordning. Han åberopade en bestämmelse, som
ställde Anna Matilda utan fattighjälp, eftersom hon var 16 år (Hon var född
den 18/8 1856, så hon hade ännu ej fyllt 16 år) och
vid den åldern ansågs i stånd att försörja sig själv. Kommunalstämman tog
upp ärendet på nytt och beslöt då att ”församlingen icke skall lemna något bidrag till äldsta dottern, utan hon skulle qvarstadna i Sverige, men för modrens
och alla de öfriga barnens öfverresa
till Norra Amerika beviljades, att ur Kommunalkassan fylla det bristande i
den hitkomna biljetten.” Givetvis blev detta
ett hårt slag för familjen, som inte hade någon annan möjlighet än att följa
stämmans beslut. Förberedelserna för avresan inleddes omedelbart. Karolina Gabrielsdotter skrev till sin man och berättade att resan
skulle bli av men att Anna Matilda inte fick följa med. |
Kommunalnämndens
ordförande beställde den nödvändiga tilläggsbiljetten, som kom att kosta
66.25 Rdr. Någon dag i början av augusti skjutsades
Karolina Gabrielsdotter och hennes sex yngsta barn
från Arnebo till kanalstationen i Berg, där de steg ombord på kanalbåten till Göteborg. I ett brev till
kommunalnämndens ordförande i Vårdnäs från Inmanlinjens agent i Göteborg, daterat 16 augusti 1872,
får vi veta att ”…. Hustrun Gabrielsdotter
från Wårdnäs kom i lagom tid hit för att få sin
biljett och afreste i dag med postångbåten Orlando.
Hon fick sina pengar vexlade här i Amerikanska
pengar och gick allting bra för henne. Stackars hon får kanske svårt att reda
sig ensam med sina 6 små barn. Jag bad Tolken ombord att han skulle ha ett
öga till henne …”. Inför avresan hade
Karolina kommit överens med en svägerska i Kisa att Anna Matilda skulle få bo
hos henne, tills fadern blev i stånd att sända biljett. Kort tid efter att
familjen avrest kom två brev från Lars Magnus Sunesson, adresserade till
Karolina Gabrielsdotter. Breven hamnade hos
församlingens pastor. På kommunalnämndens sammanträde den 9 september 1872
beslöt man att öppna dem, eftersom adressaten lämnat Sverige. Det ena brevet,
daterat 13 augusti, andas djup besvikelse och missnöje med de ansvariga i Vårdnäs: ”… Hvad bekymmer och omtanka och väntan som jag har haft om eder det kan jag hvarken omtala eller beskrifva,
och för allt detta har jag nu eder på samma ställe, som länge sedan hade
kunnat vara här, om inte Pastor Linderstam och Patron (kommunalnämndens
ordförande) hade varit så nedriga och lagt sig ut för en sådan affär, som de verkeligen icke hade med att göra… ….
jag var icke den enda som har nedsatt åldern på barnen, för det är hunderatals, ja tusentals familjer som äro hit komna på
detta sätt och alla menniskor af
våra landsmän här i Amerika säger att de aldrig hört talas om en så dummer prest ….”. Vidare kan läsas i
brevet: ”…. Biljett åt Anna Matilda kommer i ett
annat bref så hon skall icke behöfva
stanna qvar i Vårnäs till
heft för någon och det är omöjligt för dig att resa
ensammen …” ”….
Du skall vara vid gott mod och bedja Gud att han är
med eder på resan. Var icke ledsen utan glad.” Det andra brevet innehöll
biljetten för Anna Matilda. Dessutom fanns däri en två-dollarssedel
samt en växel på 61 riksdaler, utställd på Karolina Gabrielsdotter.
Av det första brevet framgår att pengarna skulle användas för familjens behov
under resan. Kommunalnämnden i Vårdnäs hade dock en annan mening. Den 9 september beslöt
man att överlämna biljetten och två-dollarssedeln
till Anna Matilda, men växeln skulle man försöka få inväxlad i svenskt mynt,
för kommunens räkning. |
Under tiden hade
Karolina och de sex barnen anlänt hos Lars Magnus Sunesson i Orion, Illinois.
I ett brev från föräldrarna daterat 10 september berättar Karolina för Anna
Matilda: ” Med Guds hjälp och ånghästens ilande fart ankom vi till staden
Orion den 7 dennes, alla med liv och hälsa …”. Anna Matilda råddes att resa
så snart som möjligt, innan höststormarna gjorde sjöresan alltför påfrestande
och farlig. Hon fick också anvisningar om hur de översända pengarna skulle
användas. Brevet gav Anna
Matildas faster anledning att undersöka vart bankväxeln
tagit vägen. Hon fick då veta att den var i kommunalnämndens ordförandes
händer. Denne vägrade att lämna den ifrån sig under hänvisning till nämndens
beslut. Under dessa omständigheter kunde inte Anna Matildas resa bli av, utan
hon kom att stanna kvar hos fastern över vintern. När inte rättelse stod
att få, instämdes ordföranden i Vårdnäs
kommunalnämnd för vårtinget i Kinda häradsrätt i Kisa den 13 januari 1873.
Inför tinget kom alla omständigheter kring familjen Sunessons emigration
fram. De nämnda breven lästes upp och fördes in i protokollet, liksom ett
brev från Sunesson till systern, daterat 19 december, vari han gav
ytterligare anvisningar beträffande medlens användning och uppdrog åt systern
att ha uppsikt över att dessa följdes. Svaranden – Axel E
Petersson i Hamra – hänvisade till kommunalnämndens protokoll, som i utdrag
förelades häradsrätten. Först den 5 maj 1873 föll domen och då var den till
Anna Matildas förmån. Kommunalnämndens ordförande ålades att betala igen de
beslagtagna medlen och dessutom svara för alla rättegångskostnader. Han
överklagade visserligen domen hos Göta hovrätt, men denna fann i sitt utslag
17 december 1873 ingen anledning att ändra häradsrättens domslut. Om Anna Matildas
förhållanden under rättegångstiden är ingenting känt. Målet på tinget sköttes
genom ombud. När den slutliga domen föll hade flickan för länge sedan lämnat
Sverige. I socknens flyttningsbok och husförhörslängd står antecknat för den
12 april 1873 , att Anna Matilda Larsdotter, född 18/8 1856 i Horn, avflyttat
till Nordamerika. Det dröjde emellertid till den 16 eller 17 maj innan resan
från Sverige företogs. Anna Matilda är upptagen på en av passagerarlistorna
tillsammans med 168 andra resenärer, som lämnade hemlandet ombord på
ångfartyget Orlando en av de nämnda dagarna. Anna Matildas vidare
livsöden är okända. Inga uppgifter om henne eller hennes föräldrar har
påträffats i de svensk-amerikanska kyrkböcker som kan studeras på mikrofilm
på Emigrantinstitutet i Växjö, måhända på grund av att hon ej
anslöt sig till något kyrkosamfund efter ankomsten till det nya hemlandet. Paul Aineström |