Arnebo för 100 år sedan – Knut Arneback (1915-2003) berättar: Min uppväxt och skolgång på 1920-talet Texten är något avkortad och lätt redigerad, 2023-11-08.
Knut Arneback berättar inledningsvis att han föddes 1915 på Fettjestad Mellangård i Gammalkil - och att hans cancersjuka mor – Hilma, född 1874 - avled året därpå. Att han hade många syskon framgår av berättelsen - men inte hur många. Knut var nummer 14 i syskonskaran. Från 1899 till 1915 utökades familjen i stort sett varje år. Från åren i Fettjestad minns Knut bl a att fadern – Johan Karlsson, född 1870 - uppvaktades med en lampkrona när han fyllde 50 år. Han minns första bussen från Gammalkil till Linköping. ”Det var en man i Nykil som hade en lastbil. På den hade han satt fast trädgårdssoffor och gjort ett tak av en presenning som skydd.” Sommaren 1922 tog systern Lydia med Knut på en promenad till kyrkbyn för att visa skolan där han skulle börja till hösten. ”Jag gick inte hela första skolåret där. Den 14 mars 1923 flyttade vi till Arnebo i Vårdnäs.” Men enligt Gammalkils och Vårdnäs församlingsböcker var det 12 juni som familjen Karlsson noterades som ut- respektive inflyttad. Allt lösöre hade flyttats till Arnebo i förväg. ”Kvar fanns bara ett 10-tal kor ute i ladugården. Min bror Rickard tog en grimma, satte fast den på en ko, ledde ut den, efter följde de andra kossorna och efter gick min bror Hugo med en käpp i handen (…). Det var den tidens djurtransporter. De hade två mil att gå, men det fungerade bra. Sedan spände Far hästen framför fjädervagnen, vi satte oss i och lämnade den gård där jag var född (…). När vi kom fram till Arnebo hälsades vi välkomna (…) av en grannfamilj som hade ett kaffebord framdukat (…). I den familjen fanns en son, som hette Erik. Vi blev kompisar och satt i samma skolbänk under hela skoltiden. Arnebo Postgård, som var namnet enligt köpekontraktet, låg kvar där den var byggd på 1700-talet. Andra gårdar i byn hade flyttats omkring då skiftena ändrades. Mangårdsbyggnaden innehöll fyra rum och kök, den var tillbyggd med två rum, som kom att användas till förråd och magasin. Ett mindre rum intill köket blev skafferi. Övre våningen hade kvar sin ursprungliga inredning, försedd med blyfönster i järnramar, låga breda dörrar så man fick bocka sig för att passera dem. Det fanns en undantagsstuga på tre rum och kök. Till denna var det en mindre ladugård som vi använde till vedskjul, snickarbod, magasin och vagnsskjul. Ladugård och loge till gården var inte i så bra skick, och låg för nära huvudbyggnaden. Ny ladugård uppfördes på 40-talet, bättre placerad. Fångade fisk med händerna I utskogen låg förr ett torp som hette Stenberget (Ska vara Svedberget). Det (…) hade flyttats ned till gården och användes som tvättstuga. Dörren in var mycket låg, så far tog upp en ny dörr på gaveln. Varför många torp var så lågt byggda berodde på att om huset timrats över sju skift timmerstockar, blev det skatt på huset. Den här tvättstugan byggde far till med ett svinhus, hönshus och dass. Han var en duktig snickare. I mangårdsbyggnaden bodde tre av mina systrar. I undantagsstugan bodde Far och jag och fem av mina bröder. 1926 gifte sig min syster Lydia och min bror Nils emigrerade till Amerika. (…) En dalgång med kärr och vattendrag (ledde) ned till sjön (Lilla Rängen). På våren då fiskarna lekte var i regel vattenståndet så högt att man kunde plocka upp mört och gäddor med bara händerna. På gården var det en stor trädgård med många olika äppelträd. Det fanns en till efter en gård som flyttats, den kallade vi för ”gamla trägårn”. I skogarna runt byn fanns det sju ödetorp. Alla var gråa, ingen färg på dem på ytterväggarna. När hösten kom fick jag hjälpa till och plocka ned äpplen. (…). Man fick lägga dem i trälådor och sedan åkte far till Linköping och sålde dem. Samma sak var det med blåbär och lingon. (…). En gång då far åkte till Linköping köpte han tidningen Allers, den var populär då. I tidningen var en följetong som hette ”Hispanola”, som var en båt. Jag och min bror Birger fick idén att bygga Hispanola på land. Den blev ganska stor, säkert fyra meter lång, försedd med höga master, och ganska lik vår förebild Hispanola. Vi byggde en lekstuga (…), en väderkvarn, en liten bil (…). Synd att vi inte hade tillgång till kamera, det skulle varit trevligt att i dag haft bilder på detta. (…). Bra badplats hade vi vid Västerby gård, det hände att man fick åka med en äldre bror när han cyklade dit. På sommaren var det ofta logdans på olika gårdar i byn. Det var två som spelade dragspel. Min bror Ernst var bra på att spela både dragspel och fiol. Sjögsäters skola (Skolan var… ) ganska nära och hette Sjögsäter. Min lärarinna hette Ruth Norman. Här fick man gå två år i småskolan och fyra år i storskolan. Skolgången var varannan dag, ena dagen gick första klass i småskolan och första och andra klass i storskolan. Dagen efter var det andra klass i småskolan och tredje och fjärde klass i storskolan. Detta berodde troligen på att det bara fanns två lärosalar. Det var ett gemensamt omklädningsrum, där man även satt och åt sina medhavda smörgåsar. Vår lärare i storskolan hette Gustaf Johansson, en mycket bra lärare, mycket duktig i slöjd. Han hade tillverkat sina egna möbler själv, även hyvlar som användes i slöjden och en hel del andra saker. Jag äger två hyvlar som han tillverkat (…). Vi hade slöjdundervisning två gånger i veckan, då användes omklädningsrummet som slöjdsal. Då fick vi ta fram hyvelbänkar och verktyg. När undervisningen var över, fick vi städa rummet och återställa allt (…). I skolsalarna stod en stor gjutjärnskamin, som man fick bära in ved till och hjälpa till och elda. (…) det var torrdass, skilda åt för flickor och grabbar. På gårdsplanen stod en gårdspump och på den hängde en skopa, fastsatt med en kedja, så dit gick man om man blev törstig.	(…). Jag hade ett bra förhållande med läraren, det hände att när en elev inte kunde svara på en fråga, att läraren sa ”Knut, tala om vad jag vill ha svar på”. Aga förekom i skolan. Vi skrev mest med blyertspenna, men vid välskrivningar användes bläckpenna, på skolbänken fanns ett bläckhorn. En nyhet kom, skolan fick en pennvässare, som var fastsatt på lärarens bord. Om man behövde vässa en penna, fick man icke göra det själv, det utfördes av läraren. Skolkort från Sjögsäters skola, men osäkert från vilket år. Lärarinnan är dock densamma som på Knuts tid – Rut Norman. Hon var småskollärare i Sjögsäter i över 40 år, från 1905 till 1946. Vid examen var det många anhöriga närvarande. (Likaså vid) en julfest där många av elevernas anhöriga hjälpte till. Mitt i skolsalen var en julgran uppsatt. I granen hängde godispåsar. Det var dans runt granen, och när juldansen var över fick varje elev en godispåse. (…). Det var för de flesta det enda godis de fick under året. Vad som var roligt var att det fanns ett apelsin i påsen. I affärerna hemma fanns inga apelsiner att köpa. Fram på kvällen kom många av byns invånare till skolan där de blev bjudna på kaffe, en julfest för alla som bodde i närheten. (…). I slutet på 1920-talet köpte vår lärare en bil, en Cheva. När jag och min skolkamrat var på väg hem, kom han och körde om oss och sa att vi skulle få åka med hem, verkligt trevligt. I framsätet satt lärarens fru. Vi kom fram till en kurva på vägen, då sa Frun: ”Gustaf kör inte så fort, hjulen kan slinta”. Hastigheten var väl 30 km/h, så var det då. Gården som familjen Karlsson flyttade till år 1923. Idag heter den Arnebo Skattegård, men har som Knut skriver kallats Arnebo Postgård. I två hundra år, till 1870-talet, svarade gårdarna i byn postförseln mellan gästgivargårdarna i Målbäck och Rimforsa. (Det mesta av arbetet utfördes för hand (…). Vad jag minns från mitt hem var en slåttermaskin och en hästräfsa. Det var bra hjälpmedel vid höskörden. På den tiden slog man av gräset på väg- och dikesrenar med lie (… Det) kallades för renhö och användes som foder till fåren. Den här slåttern började i regel första veckan efter midsommar. Sedan återstod att skörda första- och andraårsvallen. En del av åkermarken låg i träda vart fjärde år. (Året efter att man skördat råg och vete) var det förstaårsvallen som skördades med slåttermaskin, året därefter andraårsvallen och tredje året användes marken för odling av rotfrukter, potatis och havre m m. När åkern låg i träda utfördes mycket där. Man grävde täckdiken för hand (…). På botten i diket lades ett skikt av småsten, som man plockade från åkern, ovanpå lades granris och sedan fylldes diket igen. Hade man inte tillräckligt med sten ersattes detta med träslanor (…) Det fanns (ännu) inte tillgång till tegelrör, som sedan kom att användas. De som hade får släppte ut dem på trädan (…). Vägstycken att sköta Varje gårdsägare hade ett vägstycke att sköta och underhålla (… Det) var i regel den sträcka av landsvägen som gick genom gårdens marker. När det gällde snöröjning av de allmänna vägarna var det ett byalag som gemensamt utförde (den). (…). I slutet på 20-talet övertog Vägstyrelsen skötseln av vägarna. Då kom det väghyvlar som jämnade till vägarna. Massor av torv, som hyvlats bort på vägrenar, fick transporteras bort. Mycket vägmaterial behövdes, så då fick man nytta av stenrösena på åkrarna. Stenarna slogs sönder i lagom storlekar så det gick att mata in dom i stenkrossen. Vad man fick i ersättning för sten som levererades vet jag icke. Stenkrossen lånades och byalaget krossade sedan sten till makadam som sedan användes för upprustning av vägarna. (…). Drivrem över vägen På hösten, då skörden bärgats, var det dags för tröskning. Bysamfälligheten ägde tröskverk och råoljemotor. (…) Då tröskningen pågick var det fast anställda, som fick fast lön för sitt arbete. För övrigt var det i regel bytesjobb. Jag deltog gärna i dessa jobb, därför att man fick så väldigt bra mat. Det var som om bondmororna ville överträffa varandra, rena kalasen var framdukade. På den gård (i Gammalkil) där jag bodde till jag var sju år, användes ångmaskin vid tröskning. Jag minns att man gick till skogen och körde hem ved och ris att elda ångmaskinen med. (…). Jag vill nämna en sak jag minns från tröskningen hemma på 20- talet. (…) logen var byggd intill vägen (…), så man placerade råoljemotorn på andra sidan och drog drivremmen	tvärs över vägen. Inga större problem, hästskjutsar som kom körde runt logen. Men så en dag kom det en bil, och i den satt Länsman. Sen blev det slut med att korsa vägen med en rem. På den gård Far köpte 1923, “Arnebo Postgård”, fanns det mycket skog av alla sorter. 1924 uppfördes ett sågverk på gården, som drevs vintertid i två år. Det gav jobb för ett 20-tal personer. Det var en skogvaktare som gick i skogen och stämplade de träd som skulle avverkas. Träden fick två stämplar, en i midjehöjd och en rotstämpel, så att man efter avverkningen kunde se, att rätt träd var avverkat. Skogvaktaren mätte även diametern på träden. Eldvakter vid ångmaskinen Hela sågverket var inbyggt med tak. Framför eldstaden på ångmaskinen var murad en stor ugn av tegel, dit sågspånen transporterades och höll ångan uppe på ångmaskinen. Två av mina bröder hade som jobb att nattetid se till att elden inte slocknade, och kl. 7.00 på morgonen skulle ångan vara uppe så maskinen kunde starta. Ugnen hade en plan översida och på den låg mina bröder på natten. När våren kom och sågverket stannade, hade mina bröder tjänat så mycket pengar, så de kunde köpa sig varsin Huskvarnacykel, som kostade ungefär 100 kronor styck. Ek, som avverkades, transporterades till Åtvidaberg där det användes för tillverkning av ekparkett. Asp transporterades till Jönköpings Tändsticksfabriker. Björk sågades upp till meterved, som sedan levererades till Linköping, och användes för uppvärmning av bostäder. Toppar och grövre grenar rensade man upp och högg till ved, till kakelugnar och järnspisel. Sågade isblock för kylning På den här tiden fanns inte vatten- och avloppsledningar, elström o.s.v. Men på vintern då isen på sjön blivit tjock, sågade man upp isblock, ca 50x50 cm, och staplade upp dessa likt en pyramid. Sedan östes ett tjockt lager av sågspån över isen så den inte smälte bort. Shade man tillgång till is att kyla mat m m med under sommaren. En person hade ett spånhyvleri hemma i skogen. Han valde ut träd som han kapade i lagom längder, klöv dem och kokade dem sedan i en stor gryta. Sedan klövs dom med en spånhyvel, lades i buntar och såldes till dem som utförde spåntak på byggnader. I Vårdnäs kommun ligger en stor egendom som heter Västeby. Där var jag med och planterade skog 1931. (… Det var) stora ängsmarker som vi planterade skog på. Jag minns det var väldigt mycket orm i området. Det var många anställda från Västerby, som deltog i arbetet. Några karlar gick före och hackade hål i marken, de hade läderstövlar på sig och de sparkade bara bort ormarna om dom låg i vägen för dom. Jag upplevde det obehagligt, då man kom fram till ett hål (…) när det låg en orm där. Allt gick bra, och 1 kr, per dag tjänade man, så var det på den tiden. Stortvätt avslutades med kaffekalas (…). Hemma var det stortvätt två gånger om året, och det kallades för “Bykåke”. I tvättstugan fanns ett stort träfat, som stod uppställt på en träbock, och försett med ett hål för avtappning. Man tvättade först tvätten i mindre tvättbaljor där man gned den mot en räfflad tvättbräda, sedan lades tvätten i det stora träfatet. I tvättstugan fanns en murad ugn med en stor kittel, i vilken man kokade lut. Det var gänget som samlats från byn, som eldade, kokade lut och hällde på tvätten i träfatet, som sedan rann ut, värmdes på nytt, så det var en rundgång. Efteråt sköljdes tvätten i ett närliggande vattendrag. Vad jag vill nämna är att det gällde vittvätt. Efteråt hade man kaffekalas och en trevlig samvaro. Även karlar deltog i jobbet, och att hjälpta varandra i detta tunga arbete var ju positivt. Kvinnornas jobb förr var hårt och ansträngande, tunga lyft och inga moderna hjälpmedel, som idag är så självklara. Vad som gällde var närhet till dem man behövde hjälp av. Det var inte många som hade cykel. Man fick gå till affären, skomakaren osv. Häst och vagn fick man ta då man åkte till kvarnen för att få säden malen, besöka smeden för att få plogbillen vässad mm. Det gick att få hjälp med allt inom byggbranschen. Det fanns järnvägsstation (i Brokind), där man kunde hämta fraktgods, poststation, telefonväxel, skräddare, barnmorska, kokerska med flera. Den som körde ut posten i vår del av socknen, han använde häst och vagn. Innan han kom till oss, vid 12-tiden, hade han delat ut post i två andra byar och gårdar. Hos oss ställde han in hästen i våat stall, där han fick vila och äta hö. Under den tiden gick postutköraren till fots runt omkring i Arnebo by och delade ut posten. När han kom tillbaka till poststationen, hade säkert det mesta av dagen använts. Föreningsliv och nöjen På 1920-talet, när jag växte upp, var det i vår socken en del fritidsaktiviteter. I skolan (…) ordnades med syföreningsauktioner, julfester m m. Det fanns Folkets Hus och Folkets Park i samhället Bestorp och dansbana i Brokinds samhälle. I NTO-lokalen Rosenberg var det många olika möten, visning av stumfilm m m. Friförsamlingens lokal (i Brokind) hade också stort utbud. Själv deltog jag tidigt i Idrottsföreningar, det var fotboll och bandy som var populärt. Skjutbana fanns, men det var inget jag deltog i. En del föreningar anordnade på sommaren fester (…) där man hade kaffeservering, kiosk med godis och läsk, pilkastning mm. Då fick man förstärkning i sin föreningskassa. Musikkapell fick man hyra in. Ett populärt fritidsnöje var fiske. Vi hade närhet till sjö och vattendrag. Skidåkning blev det mer och mer av, så vi anordnade Skidans dag, många deltog. Jag har varit med och jobbat, på fritiden, med att anlägga två fotbollsplaner. En av dom används fortfarande och heter ”Kindavallen”. SLUT